En introduktion till science fiction
av L. Ron Hubbard

Jag råkade nyligen ha en period då jag inte hade mycket att göra. Detta var något nytt i ett liv så proppat med bråda år. Jag beslutade mig därför att roa mig själv med att skriva en roman som var ren science fiction.

Under de hårda åren mellan 1930 och 1950 var jag en professionell författare, inte bara för att det var mitt jobb, utan för att finansiera mer seriös forskning. På den tiden fanns det inte många agenturer som öste ut stora bidrag till oberoende författare. Det var, trots vad man fått höra om Roosevelts ”hjälpåtgärder”, depressionens år. Man lyckades eller svalt. Man blev en höjdare eller en lodis i rännstenen. Man var tvungen att arbeta mycket hårt på sitt hantverk eller stå helt utan arbete. Det var en mycket krävande tid för alla dem som upplevde den.

Jag har hört sägas, menat nedvärderande: ”Han var science fiction-författare”, och jag har hört det sägas om många. Det fick mig att inse att få människor förstår hur science fiction har påverkat livet för hela världens befolkning.

Jag har just läst flera standardverk där man försökt definiera ”science fiction” och spåra dess historia. Det finns många experter inom området, och många kontroversiella åsikter. Science fiction är uppskattat av den mest sammansvetsade gruppen läsare man kan finna, kanske den mest hängivna gruppen för alla genrer. De hängivna kallas ”fans” och ordet har fått en speciellt prestigefylld betydelse i science fiction.

Få professionella skribenter, det gäller också de i science fiction, har skrivit särskilt mycket om själva ”sf”. De är oftast för upptagna med själva berättandet för att ägna tid åt att förklara berättelserna de skriver. Men det finns många experter inom området bland både kritiker och fans, och de har mycket som är givande att säga.

Men många falska föreställningar finns, både om genren och om dess författare. Så när man uppger att man bestämt sig för att skriva ett verk som är ren science fiction, så gör man bäst i att tala om vilken definition man använder.

Det är förmodligen bäst att jag går tillbaka till den dagen 1938 när jag gjorde min debut i denna genre, dagen då jag mötte John W. Campbell, Jr., en dag i den allra första gryningen av vad som skulle komma att kallas science fictions guldålder. Jag var ganska okunnig om området och betraktade det på ett lite återhållet sätt. Jag var inte där av mitt eget val. Jag hade kallats till den omfångsrika gamla byggnaden på Seventh Avenue i dammiga, smutsiga, gamla New York av den allra högsta ledningen för förlaget Street & Smith – en chef vid namn Black och en annan vid namn F. Orlin Tremaine. Ditkommenderad tillsammans med mig var en annan författare, Arthur J. Burks. På den tiden när den högsta ledningen för ett förlag, särskilt ett så gammalt och anrikt som Street & Smith ”bjöd in” en författare på besök, var det som att bli anbefalld att framträda inför kungen eller ta emot en kallelse från hovet. Man infann sig, man satt där lydigt och man talade när man blev tilltalad.

Vi hörde båda, Arthur J. Burks och jag, till toppskiktet av professionella inom andra genrer. En sammanställning av företaget A. B. Dick, som fastställde annonseringsavgifterna för förlagsfirmorna, visade att upplagorna sköt i höjden när mitt eller Burks namn fanns med på omslaget till en tidskrift, ungefär som våra dagars tittarsiffror för tv-program.

Höjdarna kom snabbt till saken. De hade nyligen startat eller förvärvat en tidskrift som hette Astounding Science Fiction. Andra tidskrifter publicerades av andra förläggare, men Street & Smith var inte glada då deras tidskrift främst publicerade berättelser om maskiner och apparater. Som förläggare visste dess chefer att man var tvungen att ha människor i berättelserna. De hade kallat dit oss därför att vi, förutom att vara högt rankade av A. B. Dick, också kunde skriva om verkliga människor. De visste att vi var upptagna och hade andra åtaganden. Men kunde vi vara så vänliga att skriva science fiction? Vi lät förstå att det kunde vi.

De kallade in John W. Campbell, Jr., redaktören för tidskriften. Vad hans blick föll på var två äventyrsförfattare, och även om äventyrsförfattare må vara aristokrater bland författarna och ha egna följen av omfattande numerär så var de inte science fiction-författare. Han spjärnade emot. För det första skulle toppförfattare förstöra hans budget för berättelser på grund av deras höga pris per ord. Och för det andra så hade han sina egna idéer om vad science fiction var.

Campbell, som dominerade science fiction och i praktiken var genrens tsar fram till sin död 1971, var en storväxt man som hade specialiserat sig på fysik vid Massachusetts Institute of Technology och utexaminerats från Duke University med universitetsexamen i naturvetenskapliga ämnen. Hans idé om att få en berättelse var att låta en professor eller vetenskapsman skriva den och sedan fila till den och ge ut den. Det är kanske lite elakt sagt, men det var faktiskt vad han gjorde. Han var långt ifrån oäven som författare, och blev därför själv tvungen att skriva berättelser, för att lyckas fylla tidskriftens sidor.

Höjdarna var tvungna att direkt beordra Campbell att köpa och publicera det vi skrev åt honom. Han skulle ha berättelser med människor och ha handling som innehöll något mer än bara maskiner.

Jag kan inte säga hur många andra författare som kallades in. Det vet jag inte. I rättvisans namn ska erkännas att det mycket väl kan ha varit Campbell själv som hittade dem senare. Men få inte det felaktiga intrycket att Campbell var något annat än en mästare och ett geni av egen kraft. Vem som helst i stallet av författare som han samlade under denna guldålder skulle säga dig det. Campbell kunde lyssna. Han kunde förbättra saker. Han kunde tänka ut små vändningar som var mästerverk i berättelserna. Han förtjänade med all rätt det epitet han fick och framgent har behållit som den främsta redaktören och den dominerande kraften som gjorde att science fiction blev så respektabelt som det blev. Stjärnornas krig, rekordhållaren i biljettintäkter till dags dato (överträffad bara av dess uppföljare), skulle aldrig ha sett dagens ljus om science fiction inte hade blivit så respektabelt som Campbell gjorde det. Men det är långt ifrån allt – Campbell spelade en stor roll i att driva detta samhälle in i rymdåldern.

Man var faktiskt tvungen att arbeta med Campbell för att veta åt vilket håll han försökte gå, vad hans idé om det där som kallades ”science fiction” var. Jag kan inte ge dig några citat från honom, jag kan bara säga dig vad jag kände att han försökte göra. Med tiden blev vi vänner. Under luncher och på hans kontor och i hans hem på helgerna, där hans hustru Doña höll ordning på saker och ting, pratades det alltid om berättelser, men också om vetenskap. Att säga att Campbell ansåg science fiction vara en ”profetia” är att överförenkla. Han hade mycket exakta idéer om området.