Min filosofi
av L. Ron Hubbard
”Min filosofi”, som L. Ron Hubbard skrev i januari 1965,
har beskrivits som den slutgiltiga förklaringen av hans filosofiska inställning.
Filosofi som ämne är mycket gammalt. Ordet betyder: ”kärlek till, studium av eller sökande efter vishet eller kunskap om saker och ting och deras bakomliggande orsaker, oavsett om det är teoretiskt eller praktiskt.”
Allt vad vi vet ifråga om vetenskap eller religion kommer från filosofi. Den ligger bakom och ovan all annan kunskap vi äger eller använder.
Ämnet som länge ansetts vara reserverat för lärdomens salar och för den intellektuelle, har i anmärkningsvärd grad förvägrats mannen på gatan.
Omgiven av skyddande höljen av ogenomtränglig akademisk vetenskaplighet, har filosofin varit förbehållen ett privilegierat fåtal.
Den första principen i min egen filosofi är att visdomen är till för var och en som önskar nå den. Den tjänar såväl ofrälse som konung och bör aldrig betraktas med vördnad.
Själviska lärda förlåter sällan någon som försöker bryta ner mysteriets murar och släppa in folket. Will Durant, den moderne amerikanske filosofen, förvisades till sophögen av sina samtida lärda då han skrev en bok i ämnet för allmänheten, The Story of Philosophy. Således kastas sten på den som försöker föra ut visdom till folket trots invändningarna från den ”inre kretsen”.
Den andra principen i min filosofi är att den måste vara användbar.
Lärdom instängd i malätna böcker är inte till glädje för någon och är därför utan värde, såvida den inte kan användas.
Den tredje principen är att filosofisk kunskap endast är värdefull om den är sann eller om den fungerar.
Dessa tre principer är så främmande för filosofins värld att jag har givit min filosofi ett namn: Scientology. Detta betyder bara ”att veta hur man vet”.
En filosofi kan endast vara en väg till kunskap. Den kan inte vara kunskap som trycks ner i halsen på någon. Om man har en väg att följa, kan man finna vad som är sant för en själv. Och detta är Scientology.
Känn dig själv – och sanningen skall göra dig fri.
I Scientology befattar vi oss därför inte med individuella handlingar och olikheter. Vi befattar oss enbart med att visa Människan hur hon kan göra sig själv fri.
Detta är naturligtvis inte särskilt populärt bland dem som är beroende av andras slaveri för sitt uppehälle eller sin makt. Men det råkar vara det enda sätt jag har funnit som verkligen förbättrar en individs liv.
Undertryckande och förtryck är de grundläggande orsakerna till depression. Om man befriar sig från detta kan man höja sitt huvud, bli frisk, bli tillfreds med livet.
Och även om detta inte är populärt hos slavdrivaren, är det väldigt populärt hos folket. Gemene man tycker om att vara glad och frisk. Han vill gärna kunna förstå saker och ting. Och han vet att hans väg till frihet är genom kunskap.
Därför har mänskligheten knackat på min dörr sedan 1950. Det har inte spelat någon roll var jag har bott eller hur avlägset. Efter att jag gav ut min första bok* i ämnet har mitt liv inte längre tillhört mig.
Jag tycker om att hjälpa andra och räknar som min största glädje i livet att se en människa frigöra sig från de skuggor som förmörkar hennes dagar.
Dessa skuggor tycks henne så kompakta och betungande att när hon upptäcker att de är skuggor, att hon kan se genom dem, vandra genom dem och återigen stå i ljuset, blir hon oerhört lycklig. Och jag vågar påstå att jag är precis lika lycklig som hon är.
Jag har sett mycket mänskligt elände. Som mycket ung vandrade jag genom Asien och såg eländet och misären i de överbefolkade och underutvecklade länderna. Jag har sett människor oberörda kliva över döende på gatorna. Jag har sett barn som knappt var skinn och ben. Och mitt i denna fattigdom och förnedring fann jag heliga platser där visdomen var stor men omsorgsfullt gömd, och där den endast lämnades ut i form av vidskepelse. Senare, vid västerländska universitet, såg jag Människan besatt av det materiella och jag såg henne med all sin slughet gömma den lilla visdom hon faktiskt ägde i ogästvänliga salar, och göra den otillgänglig för den sämre lottade mannen på gatan. Jag har genomlevt ett fruktansvärt krig och såg dess fasa och smärta, som inte dämpades av ett enda ord av anständighet eller mänsklighet. Jag har inte levt ett skyddat och instängt liv och jag föraktar den vise som inte har levt och den lärde som inte vill dela med sig.
Det har funnits många visare män än jag, men få har färdats så vida.
Jag har sett livet uppifrån och ner och nerifrån och upp. Jag vet hur det ser ut i båda riktningarna. Och jag vet att det finns visdom och att det finns hopp.
Blind av skador på synnerven, och förlamad av skador i höften och ryggen, stod jag vid slutet av andra världskriget inför en nästan obefintlig framtid. I mina tjänstepapper står det: ”Denne officer har inga som helst neurotiska eller psykotiska tendenser”, men det står också: ”Invalidiserad för all framtid.” Och så kom ytterligare ett hårt slag – jag övergavs av familj och vänner som förmodade att jag var en hopplös krympling som troligen bara skulle ligga dem till last resten av mitt liv. Likväl arbetade jag mig tillbaka till full hälsa och styrka på mindre än två år, bara genom att använda vad jag visste och kunde fastställa om Människan och hennes förhållande till universum. Jag hade ingen som hjälpte mig; vad jag behövde veta var jag tvungen att komma underfund med själv. Och det är verkligen knepigt att studera när man inte kan se. Jag blev van vid att man påpekade för mig att det hela var omöjligt, att det inte fanns någon utväg, inte något hopp. Ändå återvann jag förmågan att se och gå, och jag byggde upp ett helt nytt liv. Det är ett lyckligt liv, ett aktivt och som jag hoppas, nyttigt liv. De enda gånger jag blir sorgsen är då trångsynta människor säger till andra att allt är dåligt och att det inte finns någon utväg någonstans, att det inte finns något hopp någonstans, ingenting annat än svårmod och monotoni och tröstlöshet, och att alla försök att hjälpa andra är falska. Jag vet att det inte är sant.
Så min egen filosofi är att man ska dela med sig av den visdom man har, att man ska hjälpa andra att hjälpa sig själva och att man ska fortsätta trots hård sjögång, för det finns alltid lugna vatten som väntar. Man ska också strunta i protester från den själviske intellektuelle som skriker: ”Avslöja inte mysteriet. Vi behåller det för oss själva. Människorna är inte kapabla att förstå.”
Men eftersom jag aldrig har sett visdom vara till nytta när man behåller den för sig själv, och eftersom jag tycker om att se andra lyckliga, och eftersom jag finner att den stora majoriteten av folket kan förstå och faktiskt förstår, kommer jag att fortsätta skriva och arbeta och undervisa så länge jag finns till.
För jag vet inte någon människa som har monopol på visdomen i detta universum. Den tillhör dem som kan använda den för att hjälpa sig själva och andra.
Om saker och ting var lite mer kända och lite bättre förstådda, skulle vi alla leva lyckligare liv.
Och det finns en väg till kunskap och det finns en väg till frihet.
Det gamla måste ge plats för det nya, lögnen måste avslöjas av sanningen – och trots att den bekämpas, segrar sanningen alltid till slut.
* Dianetics: Hur tanken påverkar kroppen, publicerad i maj 1950.
